::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Mivria** Moraltanten the Admin Spelas av : Lin

Mivria visste inte när Weed skulle komma tillbaka, men hon hade lovat honom å ta hand om flocken när han var borta. Hon ville nu samla medlemmarna för att se hur det är med alla. Dolor hade lämnat lfocken för att aldrig komma tillbaka. Stackars Achilles hade varit ledsen konstant när han insåg vad som hände hans far, men han var stark och Mivria visste att hans goda hjärta skulle återhämta sig, någon gång. han behövde bara tid å sörja. Hon ville nu höra med resten hur de mådde, om de mådde bra.

Hon stod i mitten av reviret, vid deras samlingspunkt. Hen reste huvudet mot skyn. Mpnen syntes, men den skulle snart blekna när gryningssolen sakta började stiga vid horisonten. Man kunde redan se de första strålarna i en himmel som sakta blev rosa.

Hon såg mot månen och ylade kalrt, fö att kalla på alla medlemmar att komma till platsen.

_________________
Om det inte är relevant, VARFÖR HAR DU MED DET?

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Slätten låg för det mesta tom denna timme, och under ett av de större träd som fanns utplacerade på slätten låg den svartvita hanen med skuggorna svävades omkring honom i nästan helt livlösa röresler. Natten var den tid hanen uppskattade mest, men han kunde inte riktigt uppskatta denna natt, av flertalet orsaker. Den var ändå påväg att lida mot sitt slut då solens närvaro redan kunde anas vid horisonten. En låg suckning lämnade honom och den fortfarande glödande skogsgröna blicken vändes ut över slätten, och tankarna lade sig ännu en gång på den försvunna dottern. Han kunde inte bli av med oroskänslan att någonting kanske hänt henne, hon var så liten, och han önskade nog inget hellre än att hon skulle dyka upp igen. Ett välbekant ylande fångade hans uppmärksamhet och drog honom ur tankarna, och han visste att det betydde att flocken skulle samlas, de som fanns i närheten, och de som fortfarande fanns kvar. Dolor skulle inte återvända, och det skulle nog dröja ett tag innan Weed kom tillbaka, till dess så var det betan som hade hand om flocken. Mödosamt så reste han sig upp ifrån sin liggande ställning och försökte ignorera smärtan i sidan, men det gick inget vidare. Revbenet skänkte honom återigen en massa smärta och besvär, det var knappt att det hunnit läka helt från det att vampyren krossat det till att björnen föll över honom. Han var rätt så mörbultad hela han för att vara ärlig, men den enda skada som faktiskt syntes var såret i nacken, resten var endast småsår och blåmärken. Han grymtade lågt innan han sedan lät stegen börja föra honom emot samlingsplatsen, det gick knappast fort, men han haltade i alla fall inte. Som tur var så behövde han inte vandra särskilt långt förrän han fick syn på Mivria, en av de vargar som han respekterade mest, och alltid fann sig uppskatta hennes sällskap. Han slog sig ner en bit ifrån henne med en närmast plågsam suckning. Han var inte den som uppskattade att visa sig svag för andra, men vissa saker gick helt enkelt inte att dölja, att hålla för sig själv, och det var heller ingenting som han precis prioriterade att lägga tankarna på just nu. Flera sekunder passerade innan han slutligen vände upp blicken emot henne, ''Miv'' sade han med samma respektfyllda stämma som vanligt och nickade i en hälsning.

**Hinata** Död Spelas av : Bellz | Död

Hina hade hört ylet hon med. Hon spetsade öronen och ändrade riktning. Hon hade inte sovit den natten. Hon kunde inte. Det är för mycket tankar som rör sig i hennes huvud. Mest tankar på Laya. Hina vill inget hellre än att familjen ska vara samlad igen. Med haltande steg vandrar hon åt det håll ylet kommit ifrån. Tassen är fortfarande inte bra sedan björnattacken. Men det gör inte lika ont. I alla fall när hon inte lägger tyngd på den. Snart får hon syn på två vargar längre fram. Svarta båda två. Den ene har hon mest bara sett på håll. Den andres närvaro är något hon inte kan leva utan. Hon nickar respektfullt åt Mivria innan hon sätter sig ner vid Zoid's sida. Hon lutar huvudet mot honom med en suck. Sveper svansen om sina tassar. Sen sitter hon där och inväntar vad som ska ske sedan.

**Malvado** Död Spelas av : Merran | Död

Den välkända rösten som nådde hans öron fick honom upp på tassarna snabbt. Han hade valt att ligga vid en stor sten under natten. Han hade fortfarande lite svårt för att sova bland alla de andra på grund av omständigheterna, varför han kommit till Qu. Men han kunde inte låta bli att känna en viss tacksamhet för Dolor och Weed för att de släppte in honom, trots att han varit en Devils väldigt länge. Tacksam för att de inte lämnade honom att bli sliten itu av resterande Devils.
Det var på stela ben som han reste sig och började gå mot varghonan som han hört. När hans ben hade vaknat tillräckligt och inte var lika stela längre så satte han av i snabbare takt och nästan sprang. När han fick syn på de andra så stannade han upp en kort stund, innan han sakta närmade sig.
Han vände blicken till Mivria, som var den som kallat på dem. Ett litet leende växte fram, men mer glädje än så visade inte. Än. Han gick med rest hållning, inte den självklara underkastelsen som han kanske borde. Men hans öron låg strukna mot hans nacke och hans svans hängde bara bakom honom. Han var inte van att visa underkastelse, i Devils hade han varit en hög rankad medlem och rent generellt så visade han sällan underkastelse för någon.
Han satte sig lugnt ner vid de andra, och sänkte huvudet en aning. Väntade på vad som skulle hända.

**Havanah** **Crew** Död Spelas av : Zara | Död

Den unga valpen kunde knappast påstå att hon sovit mycket under natten, tankarna, och rösterna, gav henne ingen ro. De fanns hela tiden där och höll henne vaken. Hon hade dock mot all förmodan lyckats slumra till då ett ylande väckte henne. Hon lyfte yrvaket på huvudet och såg sig förvirrat omkring innan hon slutligen förstod vad det var som väckt henne, inte för att anledningen var särskilt uppenbar för henne. Hon reste sig upp med en låg suckning innan hon lät stegen börja föra henne åt det håll där vars ylandet kommit ifrån, far hade sagt att om man hörde någon i flocken kalla så skulle man infinna sig, i alla fall då det gällde någonting sådant här. Skuggorna svepte som vanligt om den lilla valpens kropp, och deras röster vill aldrig ta slut. Vinden å andra sidan hade nästan tystnat helt, tack vare mor. Tankarna lämnade dock aldrig helt den försvunna systern, och hon ville inget hellre än att hon skulle komma hem igen, så att allt blev som det skulle, inga bekymmer, bara existens. Så ung och naiv som hon fortfarande var, förstod sig inte riktigt på livet i sig. Det klippte till i de svarta öronen så doften av både mor och far nådde henne, fick henne genast att känna sig en aning mindre illa till mods, för det låg fler dofter i luften, sådana som hon känt flera gånger förut, och sett de vargar de tillhörde på avstånd, men aldrig riktigt träffat. Detta skulle bli första gången som hon träffade många av dem, men det var ingenting som låg i hennes tankar, alls. Den glödande turkosa blicken vreds emot den allt mer klarnande himlen innan den sedan lade sig på de vargar som hon kunde skymta en bit bort. Mivria hade hon för sig att honan som kallat hette, far hade talat gott om henne, men hanen var för henne rätt okänd, de två övriga vargarna kunde hon knappast känna bättre. Hon stannade upp då hon nådde fram till föräldrarna och slank in mellan moderns ben och lade sig ner där, väntade uppmärksamt på att något skulle ske.

Achilles var inte långt borta utan hade hållit sig på Qu's marker nära deras mötesplats. Han hade hållit sig mest för sig själv senaste tiden, och han hade haft anledning för de. Han sörjde sin far.

Han hade länge förstått att hans far var gammal och att hans tid kvar varit kort, men man ser gärna förbi sådana tecken. Han hade också haft känslan av att hans far sagt farväl till honom under lång tid nu, även om han inte sagt de rakt ut. Achilles hade känt sin far väl, och då behver inte alltid saker uttryckas i ord.

Han hade en ledsam uppsyn när han närmade sig de övriga. Det kändes konstigt å inte se sin far som ledare längre.. Det kändes konstigt att aldrig få se honom igen..

Han visste dock att han inte ksulle ge upp. Hans far skulle inte ha dött och kämpat alla strider för gäves. han skulle bära vidare sin fars stolthet och fana som krigare och ledare och han skulle göra sitt bästa, även om de kändes svårt nu..

**Damon** Spelas av : Mikkis

Det hade vart så klart, sången som ekade över området och trängt sig genom hans huvud och kvävt alla det andra rösterna. All kaos hade förvandlas till en sång och ögonen lämnade mörkret då dom blint stirrade upp mot himlen. Han kunde återigen se verkligheten.
Öronen ströks kort bak mot nacken, såg bort för en sekund innan han bestämt sig för att resa sig upp, fortsätta framåt. Men inte allt för snabbt.
Han hade inte bråttom.
Den toviga svansen hängde likt livlöst ner mellan hans bakben och halsen med den yviga nacken sänktes då huvudet halvt böjde sig. Han hade på känn vad det här skulle handla om, han hade träffat Weed redan och pratat. Han kände allt för väl till det som hade sagts. Halvt i alla fall...
Det breda tassarna ställde sig stadigt på marken då han hade stannat och den mörka blicken svepte först över området. Granskade både bekanta och främmande vargar framför sig. En mörk hane, en mörk tik.. Dom andra hade han dock sett förr, allt för många gånger.
Damon la ingen större uppmärksamhet på flocken utan riktade istället blicken mot den mörka varginnan med dessa gula ögon. En utav få vargar i numoori som faktiskt va ovanlig.. Eftersom hon inte stack ut för mycket. Hon irriterade inte hans öga, så som många andra kunde.
Det ryckte smått till i ena mungipan på Damon och öronen spetsades i samma stund som ett svagt leende tvingades fram över hans ansikte och en stel nickning riktades mot Mivria.
En nickning full utav respekt, ifrån hans sida.

**Mivria** Moraltanten the Admin Spelas av : Lin

Mivria hälsade artigt tillbaka de som gjorde de. Besvarade damons nickning som hade kommit in sist. Hon blev varm i hjärtat när Malvado satt där också, hon skulle aldrig vänja sig vid tanken på att han var med i Qu. Eller var han verkligen med?
Hon hade dock svårt å besvara leenden. Hon var ovanligt sammanbiten, eller kanske väldigt koncentrerad snarare. Mycket tankar for genom hennes huvud, då hon visste att hon hade en viktig uppgift framför sig som Weed hade lämnat åt henne. Han hade bett henne ta ansvaret när han var borta, och så skulle hon göra tills eller om han kom tillbaka. Hon skulle alltid vara honom lojal, men hon behövde också vara lojal mot flocken. Qu behövde en ledare, och Mivria var övertygad om att hon är redo för den rollen nu. För tillfället var hon den varg som varit medlem längst i Qu. Hon hade varit beta i många år med både Dolor och Weed som ledare och hon hade varit rådgivare i många stunder. Hon visste vad som gällde och hon hade erfarenheten nu med åldern. Idag skulle hon inte göra samma beslut hon skulle gjort för många år sen. Hon tänkte speciellt på Aisu, och Achilles, som hon anvarade för fortfarande.

Hennes blick gick ut till den lilla närvarande skaran. Dom var inte många kvar nu. dom var sköra, och sårbara. Vissa hade gått igenom många strider. Hon tänkte på Zoid, Damon.. Malvado.. De hade sett många döda, och själva tagit liv. Hinata var hon osäker på, hon hade inte pratat mycket med henne än.

Sedan tänkt hon på den andra halvan, den som inte varit i strider alls, som Achilles, Aisu, Havanah. De hade fortfarande mycket att lära, och de sista hon skulle vilja är att utsätta dem för strid.

Mivria tog ett djupt andetag innan hon började tala för dem.
"Ärade Qu medlemmar. Det gläder mig att se er här. Vi kommer behöva vara mer lock nu än vi varit på länge. Jag vet att vi är få nu, och sårade efter förlusten av många medlemmar på kort tid, men det är nu vi behöver bli starka."

"Under tiden Weed är borta så kommer jag som Beta ta över ledarplatsen, om ingen har protester." Hon väntadeen stund på att någon skulle komma till tal, men innan någon hann göra det så fortsatte hon. "Jag anser att jag klarar av den uppgiften och jag tror starkt på att vi ska kunna bli den flock vi en gång varit. Starka och enade. Vi kommer behöva hjälpas åt med att samla nya starka och pålitliga medlemmar till flocken, och vi alla kommer behöva fylla våra roller. Jag vill att vi alla ska hjälpas åt och turas om att ta vakta området, både slätten och Ken-Yak, men mest så kommer vi behöva hålla oss här centralt."

Hon tog en kort paus och vände sig mot Damon.
"Damon. Är du villig å ta plats som min Beta?"
Damon var ett ganska självklart val för henne. Han hade varit medlem länge och hon litade starkt på honom. Zoid hade också varit ett bra val också förstås, men han hade verkat nere när hon pratat med honom, så hon var osäker på om hon ville lägga de ansvaret på honom när han hade bekymmer nog med att finna sin dotter. Hon visste att han antagligen inte skulle säga nej om hon bett honom, så därför bad hon inte honom i första hand.

Sedan vände hon sig till Malvado.
"Malvado, kan jag räkna med dig?"
Det var viktigt för henne att hon fick ett ärligt svar på. Hon hade alltid älskat honom, men också alltid känt honom väl för att veta att hur han var. Han hade varit en Devils, en fiende, under hela tiden hon känt honom fram tills nu när han plötsligt gett sig iväg från Devils, riskerat sitt liv för att komma därifrån. Hon var nog inte säker på om han var där bara för hennes skull, eller för att han inte hade någon annanstans att ta vägen.
Hon rågade nog egentligen om hon kunde räkna med att han skulle ställa upp för Qu och för henne, om hon kunde räkna med att han inte bara skulle dra direkt. Räkna med att han kunde stå upp mot Devils om den dagen väl kom. Räkna med att han nu mera var en Qu.

_________________
Om det inte är relevant, VARFÖR HAR DU MED DET?

**Damon** Spelas av : Mikkis

Weed hade precis gett sig av, men samtidigt som han nyss kom. Det kändes nästan lite så. Men han utav många visste vad stort ansvar innebar, och bara för att vara en bra ledare behövde man inte alltid vara på plats. Bara göra bra val. Vilket Weed troligen lyckats bra med då det var Mivria som talade till dom och ingen annan.
Han kunde höra sitt egna namn och blicken vek av för en sekund för att återigen dra sig mot den svarta varginnan. Han, som beta. För Qu. Ögonbryna rynkades smått i en osäker gest, men han tvekade inte länge först han ståtligt nickade tydligt mot henne. Han behövde inte ge henne något svar med ord, eller säga något som skulle klassas som smörande.. Han tillhörde inte den kategorien. Men när dom sen skulle bli ensamma vid ett tillfälle skulle han öppna sin mun, tala. Visa sin tacksamhet. Inte för platsen som beta, utan för hennes tillit till honom.
Även om planerna hade vart att ge sig av, försvinna. Bara va med sig själv, och sina tankar. Ja, det hade han länge strävat efter, men han kunde inte lämna Mivria ensam nu i ett sånt här läge. Qu hade mycket som behövde repareras. Så många förluster, så mycket sorg. Men dom alla skulle arbeta åt samma väg.
Han skulle inte lämna dom.

**Malvado** Död Spelas av : Merran | Död

Malvado spetsade öronen när Mivria började tala, och lyssnade på vad hon hade att säga, även om han inte hade blicken fäst på henne, utan på sina tassar.
När Mivria pratade om att de var få så vände han blicken upp och såg sig omkring. Aisu var inte här, han hade knappt sett henne något när han kom till Qu, bara i början, men nu var hon som uppslukad av jorden. Han såg på Mivria, och tänkte att han kanske skulle ta och tala med henne om detta. Inte för att han brydde sig så värst mycket om den unga honan egentligen, det var bara det att han hade sina aningar om vilken väg hon var på väg att ta i livet... Och den liknande skrämmande mycket den väg som han tog när han träffade Mivria första gången, och det orsakade honom mycket problem och smärta.
Malvado fick ett smått förvånat uttryck när han hörde att Mivria skulle ta över ledarplatsen för tillfället, han visste att hon var beta, och han visste att hon var stark och säkert skulle passa som det, men ändock blev han lite förvånad.
Han ryckte till av ännu mer förvåning när hon vände sig till honom och uttalade hans namn, som var tätt följt av en fråga.
"Jag förstår om ni inte litar på mig, jag förstår om du inte litar på mig, Mivria. Men jag är här nu, och ni kan räkna med mig." Hans röst var bestämd.

**Mivria** Moraltanten the Admin Spelas av : Lin

Miv varade Damon med en nöjd nickning. Inga ord behövdes mellan dem för att de kulle förstå varandras mening. Det var skönt å ha honom på sin sida kände hon. Han hade mer och mer blivit en nära vän till henne kände hon. Hon visste att i en blodsstrid så skulle hon kunna lita på honom med henne liv.

Hon blev också väldigt varm i hjärtat när hon hörde Malvados svar. Det var viktigt för henne å höra hans ord efter alla dessa år. En del av henne hade aldrig trott att hon skulle stå här, med honom som en flockmedlem vid hennes sida. En del av henne började också undra varför de här inte hade kunnat hända tidigare, undrades om saker hade varit annorlunda. Men hon visste redan svaret samtidigt. Och det var ingen idé att fundera vidare på det hela. Allra minst nu.

Hon nickade även mot Malvado och hennes bärnstensögon som var fyllda med tacksamhet mötte hans röda. Inte mycket ord behövdes här heller egentligen. Hon misstänkte att han skulle förstå vad de här betydde för henne. Och även om ha inte gjorde de så kunde hon inte uttala allt i ord nu framför övriga flocken. Denna delen av hennes liv hade alltid varit mera skör och för personlig. Den enda varg som hon egentligen fullt ut och helt öppet och helhjärtat hade kunnat dela dessa tankar med var hennes kära van Laulu som nu sedan länge var borta.

Framför övriga flocken ville hon visa sig stark nu. Personliga känslor var hon tvungen att lämna åt sidan som ledare, det visste hon, och det var inget skrämmande i det för henne. Det var inte direkt svårt heller. Dock så kunde hennes glädje över Malvados svar döljas helt då ett svagt leende kunde ses. Dock så återgick hennes ansikte till allvarligt snabbt igen.

"Vi kommer behöva organisera upp oss om vilka uppgifter och positioner vi har."

Hon vände sig mot Zoid och Hinata.
"Hinata, Sleazoid ni får vakta norra delen av reviret och gränserna i Ken-Yak. Ni får turas om så ni har möjlighet att leta efter er saknade dotter."

"Damon, du kommer behövas på Numoorislätten med mig. Gränserna mot TBB, TDN och Mardouf behöver hållas under uppsikt. Speciellt Devils dessa dagar kommer vi behöva hålla noga koll på."

"Achilles, Havannah, ni får se till å hålla er till vårt centrum. Här kommer ni behöva träna ordentligt, för det är en hård värld utan nåd ni kommer möta där ute.Ni behöver kunna försvara er ordentligt."

Sist vände hon sig mot Malvado.
"Malvado.. Jag vill att du också håller dig mer i centrum och patrullerar slätten. Och hjälpa mig hålla koll på Aisu.. Och de andra yngre i flocken."

Mivria saknade fortfarande vargar här, bland annat hennes dotter Aisu samt Hiro som hon inte hade sett på ett tag. Aisu visste hon att hon kunde få tag på, hon brukade ändå hålla sig inte allt för långt borta, men det var längesen hon pratat med henne nu. Keiko hade inte heller visat sig, men hon visste att hon var oskadd, bara inte i närheten.

"sen vill jag att vi alla hjälper till å hålla ögonen öppna efter Hiro. Om någon vet vad som hänt honom får ni rapportera till mig direkt. Vi är inte många nu i flocken så vi måste hjälpas åt så gott vi kan, och så fort något händer, fiender eller om ni är i fara så får ni kalla på oss. Vi är en flock, och en familj. Vi ställer upp för varandra nu oavsett vad som händer, och alla i denna flock är lika mycket värdefulla. Försök å inte hålla er för långt bort utom hörhåll från någon. Vi måste kunna nå varandra om det behövs. Är allt klart? Några frågor?"

Mivria ville inte bli långvarig, för de skulle de inte ha tid med. Hon var ju inte direkt van vid de här med att leda en flock, så hon ville göra det enkelt för alla. En för alla, alla för en. Nu var Qu det viktigaste och flockens överlevnad och styrka. Och de hon hade sagt till de övriga var inte en vänlig förfrågan, utan en order som skulle gälla tills Weed kom tillbaka eller om hon sa något annat. Dom var för få vargar för att man skulle kunna pjoska för mycket.

_________________
Om det inte är relevant, VARFÖR HAR DU MED DET?

**Sleazoid** **Crew** Flockledare Spelas av : Zara

Blicken lade sig på de vargar som dök upp, en efter en så samlades större delen av flocken, som inte var särskilt stor nu för tiden dock, deras antal och styrka hade minskat rätt så markant, och flocken var långt ifrån den forna glans den haft, som då han gick med i flocken för vem vet hur länge sedan. Det hade gått ett bra tag sedan dess, och han tillhörde väll numera en av de som varit medlem i flocken under en längre tid, underligt. Den skogsgröna blicken föll på Hina då hon infann sig vid samlingen, även hon skadad, både fysiskt som psykiskt. Han hade funderat mycket på just det, om det någonsin skulle bli bättre, lättare, om dottern inte kom tillbaka, och han visste ärligt talat inte. Det dröjde inte särskilt länge innan han kände närvaron av den andra dotterns skuggor, någonting som fick honom ur sina tankar, han hade alltid haft lätt för att fastna i dem, vad än det gällde, men nu för tiden verkade det svårare att inte göra det. Även Damon dök upp ibland den alltför ringa samlingen av vargar, Qu var helt enkelt inte vad den en gång varit, och helt fel vore det nog inte om fler skulle ansluta sig till flocken, några stycken. Lätta byten skulle han dock inte kalla dem, i denna samlingen fanns det flertalet starka vargar, stridsvana och uthålliga krigare. Kanske var han själv inte mycket till krigare, men svag skulle han inte säga att han var i första taget. Han lutade huvudet emot Hina och lät baksidan av den ena framtassen strykas över dotterns hals innan han riktade tillbaka uppmärksamheten emot Mivria då hon började tala. Han höll med om det hon sade, och hade inga som helst invändningar på att hon skulle ta över ledarrollen medan Weed var borta, det var så det skulle vara, och han visste att om någon klarade av det så var det Miv, en varg som han skulle kunna riskera livet för, oavsett om det gällde att följa order eller rädda denne. Han kände sig nästan lättad då han hörde frågan hon ställde till Damon, för det var nog vad han var, en aning lättad. Om hon hade ställt frågan till honom så hade han nog troligen inte tackat nej, det vore fel i hans ögon, men det var inget ansvar han ville dra på sig för tillfället, om än alls. Kanske att han skulle kunna klara av det, men han tyckte ändå att Damon var mer passande för rollen, för han ansåg sig själv vara alltför skadad psykiskt för att ta sig an det, dessutom så var han fortfarande ung. Nej Damon skulle passa flocken bra, det trodde han. Han vred för en kort stund blicken emot den hanen innan den vreds tillbaka till Mivria som fortsatte att tala, till Malvado den här gången. Han hade inte riktigt bildat sig någon uppfattning om honom ännu, han kunde inte säga att han precis litade på och respekterade honom, men han tyckte i alla fall inte öppet illa om honom, han var som han alltid var, bildade sig en egen uppfattning om individen istället för att döma efter dennes förflutna. Tankarna hade varit nära på att vandra iväg under de tysta ögonblick som uppstått, men avbröts av Mivs stämma ännu en gång, och då hon talade till honom och Hina så nickade han vagt, men han lät henne avsluta det hon hade att säga innan han tog till orda. ''Det har jag inga invändningar till, och om det är något mer du vill att jag ska göra så säg bara till'' tacksamheten gentemot det sista hon sagt till dem bägge gick att höra i hans stämma, säkert att skymta bara man såg på honom också. ''Jag är knappast i något jakt- eller stridsdugligt skick för tillfället, men jag hjälper gärna till på vilket sätt jag än kan'' det gick inte att missta honom för trogen till denna flocken, det gick det aldrig att göra, och allt han gjorde för dem gjorde han mer än gärna, han hade ju till och med dött för dem en gång, så det gick nog att säga att han gjorde allt för dem.

**Ares** Spelas av : Matuski

Tomhet.
Så fel, så livlöst.
I timmar hade han strukit längs utkanterna av reviret, hoppats på att få tag på någon ensam patrullerare vid gränsen. Inte vågat ge sig längre in på Qus marker. Inte för att han var rädd. Bara orolig. För trots att han inuti varit den varg han alltid varit under denna långa bortvaro, var han inte utanpå den skrangliga, rostskiftande valp som för så länge sedan försvunnit efter gudarnas veckolånga bestraffning av Numori längre. Nya medlemmar kunde inte känna igen honom, ens om de av någon hade fått höra en beskrivning av den son till Dolor och Laulu som mött ett så tragiskt slut.
Vinden var hans enda kompanjon då den strök igenom hans korta, beigefärgade päls.
Var fanns de?
Det fanns en möjlighet som löpte genom hans huvud, som fick hans ragg att resa sig på ända och stelhet att samlas i hans steg. Ett öde han inte kunde förtränga.
Vad om här inte fanns något hem längre? Vad om Qu var utplånat, Numorislätten övergiven? Vad om inget annat väntade honom än ett öde Tvillingpass och gräs som gulnat av höstens ålder?
Det var denna förödande tanke som till slut fått honom att ge sig längre in på slätten. Men tomheten fortsatte - inte en enda varg.
Men han tvivlade inte. Tvivel var en känsla som han inte var tillåten till att känna. Hoppet fanns alltid. Hoppet dog aldrig.
Och hans steg blev bara mer upprymda, men samtidigt mer försiktiga, ju längre in mot mittpunkten han kom - i alla fall var det mittpunkten så som han kom ihåg den. Han hade trots allt inte varit mer än en valp när han varit här senast.
Ändå kändes slätten nu mer som hans hem än någonsin tidigare. Här behövde han inte vara rädd och akta sina steg. Det här stället tillhörde honom, så som han tillhörde det. Det, och flocken som han inte ens visste om den existerade längre, var dragkraften som tvingat honom tillbaka.
Inte för att han varit ensam. Sedan han kastats i havet, hade han aldrig varit ensam. Sällan hörde han Guardeirons röst, men ansträngde han sig, koncentrerade sig och riktade all sin längtan mot den ängel som räddat honom - då kunde han känna hans närvaro. En svag förnimmelse, en strimma av ljus i det hjärta som förr varit så kluvet. En värme som spred sig genom honom och ingav honom den frid han sökt så länge, innan gudarnas raseri.
Men just nu sökte han inte skyddsängelns tröst och närvaro. Det här behövde han göra ensam.
Men det kändes som om han var blind, sökte något han inte visste om han skulle finna.
Och de låga, långa sänkor som låg framför honom kunde dölja vad som helst.

Achilles stelnade till när han vände blicken mot vargen som dykt upp i hans periferiseende. Han hade vänt på huvuet och när blicken hunnit fokusera stelnade hjärta och blod till is. Han visste vem det var som stod där innan någon annan hunnit reagera. Han visste direkt. Det gr man när man möter de man delar blod med, trots att de varit som döda. För honom hade han varit död. Ändå stod han här. Han vågade därför inte tänka namnet för fort.

Achilles tog några snabba steg fram mot den för honom välbekanta främlingen för att stanna ett par meter framfr honom, tillräckligt nära för att se och studera honom tydligt.

"..Ares?!"

Han andades tyngre. Hans bror stod plötsligt framför honom, och han hade ingen aning om hur det hade gått till.

**Sponsored content**

» The New Kings [öppet för Quare]
» Ömma tassar, Svaga ben (Quare)

::: IC: NUMOORI :::

Numoorislätten

Numoorislätten

Come together [ALLA Quare!]

::: IC: NUMOORI :::

Numoorislätten

Numoorislätten